Brutalt ärligt om en blek blondin
Vissa människor här i världen är verkligen brutalt ärliga. Och i min omgivning råkar det vara äldre, kvinnliga släktingar. För två- tre år sedan var jag brunett i ett halvår och trivdes väl egentligen ganska bra som det. Så pass att jag funderade på att färga kastanjebrunt igen. Tills man träffade farmor i julas då: "Du passade ju egentligen aldrig i mörkt. Nej, du ska nog alltid vara ljus du". Jahapp.
Igår upprepades det hela en smula, när vi var och firade mormors födelsedag. Tre generationer kvinnor konstaterade att de alla var klädda i svart eller åtminstone mörk färgskala. Maja konstaterade att svart alltid funkar och att man dessutom ser smalare ut. Kunde inte annat än hålla med. Svart funkar till allt, ser alltid classy ut liksom. Mamma börjar då en liten invändning om att man ser lite blekare ut. Då kommer mormor in i konversationen: "Ja, det stämmer ju verkligen. Se bara på Hanna".
Kul. Då vart man utnämd till släktens blonda Snövit. Och jag som aldrig ens funderat på solarium tidigare börjar leta runt...
Bild: Emelie
Jag sörjer mina bruna ben...R.I.P. Thailand 2010
Igår upprepades det hela en smula, när vi var och firade mormors födelsedag. Tre generationer kvinnor konstaterade att de alla var klädda i svart eller åtminstone mörk färgskala. Maja konstaterade att svart alltid funkar och att man dessutom ser smalare ut. Kunde inte annat än hålla med. Svart funkar till allt, ser alltid classy ut liksom. Mamma börjar då en liten invändning om att man ser lite blekare ut. Då kommer mormor in i konversationen: "Ja, det stämmer ju verkligen. Se bara på Hanna".
Kul. Då vart man utnämd till släktens blonda Snövit. Och jag som aldrig ens funderat på solarium tidigare börjar leta runt...
Bild: Emelie
Jag sörjer mina bruna ben...R.I.P. Thailand 2010
Kommentarer
Trackback
