I stället för skrivkramp

Lyssnade på Henrik Larssons sommarprat i P1. Fotbollen som kärlek och religion. Eufori efter Champions League. Sin egen storhet, men på ett typiskt ödmjukt Henke- sett. Han pratade om så mycket mer än bara fotboll. Det som berörde mest var när han för första gången berättade öppet om sin lillebror, som tidigt halkat snett i livet. Själv kallade han det för "ett svart misslyckande". En av världens bästa fotbollsspelare med en lillebror som inte kunde sluta med haschet. Snacka om kontraster. Henrik Larsson berör återigen, fast på ett helt annat sätt. Han pratade också om livet i offentligheten, om att han ofta upplevs som torr och trist. Om den problematiska relationen till media. Kvällspressens läsare visste att Henkes bror avlidit före Henke - eftersom han spelade sin sista landskamp samtidigt. Då lyser svärtan och ilskan igenom. Jag blir själv upprörd, igen, för att det är så respektlöst. Jag lovar mig själv (igen och igen) att aldrig bli en sån journalist.


Bild från hd.se

"Talang kan vara bra, men det är inget värt utan hårt arbete" Henkes tränare i moderklubben Högaborg.